Renshû, renshû, benkyô, benkyô

Jag börjar vänja mig vid sommaren nu. Fast detinte är sommar ”på riktigt” än, vilket min sensei älskar att påpeka (medan han skrattar och säger att jag kommer att dö när den riktiga sommaren kommer). Det är molnigt och runt 20-25 grader, idag regnade det lite också.

Tränade både idag och igår. Igår upptäckte jag att sensei hade satt upp en träskiva med mitt namn på väggen bland alla andra av hans elever. Blev så himla glad, nästan lycklig. Jag trodde nämligen att den väggen var till för japaner och de västerlänningar som tränat för honom under lång lång tid. Men nu finns jag med där. Det känns så fint att tänka på. Om många år när jag kommer tillbaka till dôjôn kommer min skylt vara kvar, som ett bevis på att jag tillhört och alltid tillhör Shinbukan Dôjô Kawasaki. Det är nog svårt för någon som inte tränar iaidô att förstå hur stolt jag är över att ha blivit accepterad som Ishidosenseis elev.
Dagens träning gick för övrigt fantastiskt. Inte så att jag gjorde fantastiskt ifrån mig, men det gick bra, och jag gjorde framsteg. Ska verkligen verkligen verkligen se till att gå på varenda träning nu tills jag åker hem.

Dock kan jag inte sluta förundras över hur konstig jag framstår som inte för sensei och de andra. Okej att jag hade grönt hår när jag kom dit. Jag förstår det. Men allt det andra! Först det där med t-shirt inomhus. Sen en gång när jag köpte en onigiri på vägen och inte ätit upp den helt när jag kom fram. I Japan är det nämligen oartigt och respektlöst (både mot dina medmänniskor men även mot maten) att gå och äta. Och så idag när hade jag med mig två bananer eftersom jag åker direkt till träningen efter skolan och oftast inte äter middag förrän jag kommer hem vid elva-halv tolv. Helt naturligt, eller hur? Men sensei började gapskratta när han såg dem och sa att jag var ”tokubetsu” (speciell).

Dessutom pratar de ALLTID om mig på japanska, och jag förstår inte ett skit. Och när jag frågar sensei om vad han sa svarar han bara ”daijoubu, daijoubu” (typ ”det är ingen fara”).  Jane säger att man vänjer sig. Jag tänker nog satsa på att lära mig förstå vad de säger istället!

Vilket är ett passande beslut med tanke på att vi har två prov den här veckan! Kanjiprov imorgon som jag kommer att faila ganska grovt, och grammatikprov på torsdag som jag förhoppningsvis lyckas bättre på. Runt 80 brukar jag få, men jag siktar mot 90 den här gången! Önska mig lycka till!

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: