Helgen som gått

Huuu…

Igår hade jag tänkt sova ut, men tji fick jag. Gick istället upp åtta för att åka in till stan och var amd på virknings-workshopen som Sanna anordnade på SF-bokhandeln. Jag kan inte virka för fem öre, men de små amigurumidockor som var anledningen till workshopen var så söta att jag helt enkelt gick dit och lärde mig!
Det var hur trevligt som helst. Fick mig att komma ihåg hur mycket jag tyckte om att sticka förr (och hur bra jag var på det!). Dessutom, alltid trevligt att träffa vänner. Till största delen var det dessutom bara vi två, så Sanna kunde i lugn och ro lära mig göra både rader och cirklar och allt möjligt.

Efteråt skyndade jag mig till Stans jobb, där vi först åt mat. Indiskt, som jag saknat mest av allt när jag var i Japan! Underbart gott. Sedan satt jag och filade på mitt CV hur länge som helst ungefär. Men med lite hjälp från Stan blev det äntligen klart, och dessutom blev det skitsnyggt! Awesome!
Medan jag väntade på att Stan skulle bli klar gick jag runt på söder och lämnade ut CV på olika ställen, och sökte faktiskt nästan tio jobb! HI FIVE!

Efter en kort tur till Skarpnäck så åt vi på kiosken mittemot mitt gamla hus innan vi åkte hem.

Idag åkte jag med mamma och Jocke till Östnora för att hälsa på min faster som fyllde år. Riktigt trevligt at träffa lite släkt igen, även om jag var trött efter att ha varit uppe halva natten.

Sedan har jag suttit hemma och sökt en massa jobb också. Skickat in mitt CV till massa kläd- och skobutiker, hoppas att det ska ge något. Det är ju egentligen i den branschen jag vill arbeta. Visserligen svårt att få heltid där, men jag är inte säker på att ett heltidsjobb passar mig just nu ändå, så det blir nog inga problem.
Sen har de tydligen en tjänst åt mig på mitt gamla jobb, men jag är inte säker på om jag ska ta det. Det är mycket längre att åka nu, och lite jobbigt. Å andra sidan skulle jag kunna ta det jobbet och sen kunna slappna av och bara inrikta mig på att få det jobb jag VILL ha, och sedan sluta där igen när jag hittar något inom detaljhandeln. Hmmm, svårt beslut…

Nästa vecka ska vi ju till Göteborg, och jag har idag förberett för det. Numera betyder inte förbereda att man packar sin väska och går och lägger sig tidigt. Håhåhå, om det vore så väl… Nej, för det första måste jag packa UPP väskan, eftersom mina saker från Japan ligger kvar i den. Suck. Sen missade jag tvätttiden igår, så jag vet inte vad jag ska packa heller. Dessutom måste jag göra hundra andra saker som jag inte brukar, som att diska, städa upp i köket, rensa kylskåpet på saker som kommer att gå ut, slänga sopor och städa upp så att det inte ser ut som skit när vi kommer hem.
Med andra ord gör jag exakt de saker som min mamma alltid gjort när jag bodde hemma, som hon tjatat om att få hjälp med men som jag inte tyckte spelade någon roll… Förut, om diskbänken var smutsig, tja, då var den smutsig. Bid deal. Nu är MIN diskbänk SMUTSIG, och jag vill tvätta den med en gång. Förr kunde jag ju också bara gå ut ur köket och veta att nästa gång jag gick dit så skulle all smuts magiskt ha försvunnit. Nu blir det bara gjort om jag gör det själv, och jag börjar också inse vilket jävla jobb det är. Börjar faktiskt skämmas mer och mer över hur jag betett mig med ordning och så vidare hemma, men jag antar att det är naturligt.

Stan skulle ju kunna hjälpa mig, men han åkte i förväg redan imorse, den jäveln.

Dessutom är det inte som att jag GÖR något av det jag borde (förutom disk och kök, redan klart!), utan istället kollar jag på MTV-programmet ”16 & pregnant”. YAY! Men ärligt, det senaste avsnittet är helt… jag vet inte. Det var en gråtfest. Mest för att det INTE är 16-åringar som typ ”OOPS! Looks like I’ma gonna be a momma!” och inte verkar tänka så mycket mer på vad det innebär. Istället handlar det om föräldrar som väljer att adoptera bort barnet, eftersom de inser att de aldrig kommer att kunna ta hand om det. Och även om det känns som helt rätt beslut så är det helt enkelt hjärtskärande att se.
Bara att tänka sig en förlossningssituation där barnet föds och föräldrarna inte ler och vill hålla det, utan gråter, trycker ansiktena i sängen och desperat viskar till varandra att de kommer klara det, att de gör de bästa för sitt barn, att de måste vara starka… Gud, jag förstår inte hur de klarar det.

Men snart snart måste jag oundvikligen ta tag i det som måste göras. Tills dess ska jag fortsätta njuta av att skjuta upp det!

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: