Archive for the ‘Funderingar’ Category

I en värld av idioter

oktober 30, 2010

Nu ska jag verkligen försöka att inte framstå som en obotlig och dryg besserwisser. Men ibland så slår det mig verkligen hur allmänbildad jag är, och hur mycket jag vet om saker som de flesta inte bryr sig om.

Idag hade vi vår andra dag dräkthistoria, och gick igenom 1700-1920 ca. Och helt ärligt, är det verkligen inte allmänbildning att känna till saker som att man använde valben i korsetter, och vad suffragetter är för något? För mig är det verkligen det, men rätt många verkade det här vara helt nya och okända koncept, och det fattar jag inte. Inte bara de sakerna heller. Idag under föreläsningen kändes det som att jag hade något att tillägga om typ allt. Visst, det fanns några som kände till sådant som jag inte vet något om. Men i allmänhet kändes det bara som den där evinnerliga dialogen jag hade med mina lärare i högstadiet.

Egentligen är det inte så konstigt. När jag var liten, och även nu, så älskade jag att läsa. Och framför allt så älskade jag och älskar fortfarande att lära mig saker. Det har egentligen inte spelat så stor roll om vad. Jag har varit fascinerad av allt från kvantfysik och kaosteori till filosofi och psykologi. Om man då spenderar typ 10 år med att aktivt läsa böcker och nu senare hemsidor och bloggar i syfte att lära sig fakta är det inte så konstigt om man blir väldigt allmänbildad. I kombination med att jag har väldigt lätt för att minnas just saker jag sett i text så vore det konstigt om jag inte visste så mycket om världen som jag gör. Men jag har fortfarande extremt svårt för att vänja mig vid att alla andra inte är som jag. Eller inte har läst så mycket som jag. Även om jag inser att andra människor förmodligen inte haft så många olika intressen som jag och snöat in på så mycket grejer så fattar jag inte riktigt hur man engagerar sig i ett intresse utan att läsa om det. Och därigenom, tycker jag, måste man ju råka läsa en hel massa annat också.

Hur gör man annars?

Annonser

Spela efter regler

oktober 17, 2010

Upp åtta idag, och drog till Sundbyberg för att köpa foder. Glömde kortet, fick vända, men kom fram och sedan raka vägen till skolan för tillskärning och sömnad. Stannade kvar till fyra, kilade förbi jobbet på vägen hem för att lämna lapp om önskad ledighet, och så raka vägen hem.

Ibland så undrar jag hur jag gör det. Var all den här beslutsamheten kommer ifrån. Jag har alltid funkat på ett väldigt extremt perfektionistiskt och ambitiöst vis. Redan som femåring när jag fick min första dagbok skrev jag  nästan tvångsmässigt i den varje dag, och fick ångest när jag missade en dag, halkade efter, och glömde bort vad jag gjort. Försökte alltid fylla i i efterhand, men det gick ju inte. Slutade med att jag helt enkelt slutade skriva, eftersom boken ändå inte blev ”perfekt”, dv.s. innehöll anteckningar från varje dag av mitt extremt händelserika dagisliv. Och så har det i princip alltid varit. Om jag gör något, så gör jag det fullt ut. Jag gör det som krävs, och reflekterar inte speciellt mycket över om kraven är rimliga eller inte. Även om jag inser att det jag håller på med är helt orimligt så brukar jag mest rycka på axlarna och göra det ändå. Och precis som med dagboken så ger jag upp vid första misstaget, eftersom jag måste göra allt perfekt.

Ett annat exempel är när jag gick i högstadiet och var extremt mobbad. Jag kände ett extremt obehag inför att gå till skolan, mådde dåligt varje dag och kunde knappt röra mig runt i byggnaderna utan att riskera påhopp och förnedring. Ändå hade jag totalt kanske tre timmars ogiltig frånvaro under hela grundskolan. Många i min klass brukade säga att de beundrade hur stark jag var som ”stod emot” mobbingen och inte gav vika. Under många år så fattade jag inte vad de menade, för jag ansåg bara att jag gjorde vad som krävdes. Jag var ju tvungen att gå i skolan. Jag var tvungen att verka oberörd. Jag gav aldrig mig själv något val. Jag reflekterade aldrig över om min situation var rimlig eller inte, om jag kanske borde stanna hemma eller be om hjälp.
När jag började gymnasiet och märkte att samma krav inte ställdes på mig längre, så föll det igenom ganska fort, enligt samma mönster. Gick från ett par timmars frånvarot på nio år till kanske 35-45%. Sjukskrev mig och gav helt enkelt upp på skolan eftersom jag ändå inte kunde leva upp till min egen standard ändå. Fungerade inte igen förrän jag bytte klass och kunde starta om på ett nytt projekt.

Nu kanske det verkar som att jag är extremt hård mot mig själv, och alltid har helt orimliga krav som jag aldrig kan leva upp till. Men egentligen handlar det inte så mycket om det som att jag är någon slags extrem paragrafryttare. Jag har extremt svårt att tänka utanför lådan och föreställa mig något annat än de uppställda reglerna. En dagbok skriver man i varje dag. Man går till skolan för att man måste, man kommer tid och man skolkar inte. Man gör så bra man kan när det gäller prov och uppsatser, vilket då i mitt fall inneburit MVG i allt. Jag ifrågasätter helt enkelt inte speciellt mycket och är väldigt duktig på att göra det som förväntas av mig och det jag blir tillsagd.

Nu går jag i skolan igen, och ställs återigen inför uppgifter med uppställda regler. Och precis som förr så gör jag helt enkelt vad som krävs, utan att tänka närmare på det. Även om det betyder att jag går upp åtta på en lördag och att jag imorgon kommer att gå upp sju för att hinna sy innan jobbet (igen). Samtidigt som jag stannat i skolan till minst klockan sex varje dag. Och nej, det är väl inte helt rimligt. Men om jag vill bli klar i tid så måste jag göra så, och då är det helt enkelt så jag gör. Som tur är, för mig, så är det bara en dryg vecka kvar till redovisning, och vecka 44 kommer jag ha höstlov hela veckan – extremt skönt! Efter lovet blir det förmodligen lugnare i skolan, till nästa projekt.
Och då kan ni ge er fan på att jag kommer sitta här igen och skriva om mina tidiga helgmornar och sena kvällar. Bara för att jag tycker att jag måste.

Du som är oskyldig har allt att frukta

september 12, 2010

Hade en så absurd konversation på jobbet idag. En kille på herravdelningen är uppvuxen på Kuba, och vi pratade lite om hur det var. Bl.a. tyckte han att det var jättebra att det inte fanns vapen, för dem har Fidel tagit bort, och i varje gathörn står det poliser utposterade så att folk inte ska kunna begå brott. So far, so good. Sedan berättade han även att på varje gata, finns det minst en person har ansvar för att hålla koll på alla som bor där, se till att de har jobb, och att folk inte beter sig märkligt. Han menade att det var jättebra, för de personerna märker direkt när någon beter sig underligt. Sedan drog han även några historier för att exemplifiera hur allt är annorlunda i Sverige, att han inte vet något om sina grannar och han har följt efter mystiska personer som gått in i hans port. När jag berättade att jag släpper in vem som helst i min port och att jag aldrig skulle gå runt och misstänka folk var det någon annan som sa menade att det är så många pensionärer blir rånade.

Förlåt, men jag bryr mig verkligen inte.

Jag vägrar leva i ett samhälle där jag förväntas misstänka människor, bara för att jag inte känner dem. Där jag förväntas hålla dörrar låsta, ställa frågor och vara allmänt ohjälpsam därför att jag inte kan veta om andra har rent mjöl i påsen. Om jag ska hem till en kompis och har glömt koden, eller står utanför min port utan nyckel, så vill jag att någon ska hjälpa mig in, även om de inte känner mig (och jag känner verkligen inte alla mina grannar, bor över 30 familjer i mitt hur och jag har bott där bara i ett år).

För det är i själva verket det övervakningssamhället handlar om. Det handlar inte om huruvida mitt mjöl är rent eller smutsigt, det handlar om att vi alla kommer behandlas som om det verkligen är smutsigt.

Tänk såhär. Om du är person som begår ett brott, gör du ett medvetet riskkalkylerande. Du vet att du kan åka fast. Att du kan bli utsatt för en brottsundersökning, med allt vad det innebär, och kanske få fängelse. Det är redan idag helt lagligt att avlyssna och bevaka personer som är misstänkta för brott. Men som sagt,  som brottsling väljer du att ta den risken. Skillnaden med teledatalagring, FRA och allt det andra är att med dem måste alla medborgare, skyldiga som oskyldiga, misstänka eller ej, ta samma risk. Du och jag, som kanske aldrig brutit mot lagen, måste ändå hålla i bakhuvudet att vi hela tiden är spårade. Att positionen på våra mobiler sparas, att samtalskontakter registreras.

Vi blir helt enkelt betraktade som brottslingar.

Men de verkliga brottslingarna kommer inte att utsättas för någon ökad risk. För dem är övervakning och spårning redan en realitet, något de måste räkna med och skydda sig mot. För dem kommer livet att fortsätta precis om innan. De enda som måste ändra på sina liv, som helt plötsligt måste ta med i beräkningen att allt vi gör är övervakat. Det är du och jag. Vanliga människor, som förmodligen inte gjort något värre än att laddat ner några mp3or eller provsmakat lösgodis fast man inte får.

Johanna Sjödin hade ett jättebra inlägg idag som handlade om ”frivilliga” drogtester på en skola. Elever på industriprogrammet väljs ut slumpmässigt för att göra drogtester, eftersom de jobbar med farliga maskiner. Om man testas positivt blir man placerad i en speciell klass. En del elever verkade tycka att testen var kränkande, men gjorde dem ändå. Om man helt enkelt inte vill göra testet, blir man behandlad som om man testat positivt, och placerad i specialklass tills man lämnar ett urinprov som är negativt. Förlåt, men hur är det ett frivilligt drogtest?

Ett annat färskt exempel är när Thomas Bodström inte ville genomföra samma typ av drogtest, efter att ha fått klart för sig att det skulle ske genom urinprov. Maud Olofsson tyckte att han nu var tvungen att genomföra testet ändå, för att få bort misstankar. Vilka misstankar?Samma Maud har för övrigt pressar Fredrik Federley till drogtest, för att ”hjälpa” honom bli av med samma typ av misstankar, då om att han använde kokain.

Det är bara några få exempel på hur det redan är, och hur saker och ting kan bli som de här attityderna tillåts att frodas och växa. När vi blir mer och mer medvetna om vad som helt plötsligt är misstänkt beteende, och blir mer och mer på vår vakt mot våra medmänniskor. Frivillighet förbyts i förväntan, som blir till misstanke. I slutändan ett samhälle där vi alltid måste vara beredda att rentvå våra namn och blotta allt om oss själva.  Där vi alltid måste akta oss för att göra något underligt som kan tilldra sig omgivningens uppmärksamhet och misstänksamhet.

Om en vecka är det val. Jag kommer att rösta på Piratpartiet. Inte på grund av att jag tycker att fri fildelning är det viktigaste som finns. Utan för att jag inte vill leva i ett samhälle som betraktar mig som en brottsling.