Våldtäktshistorien

Få har väl missad åklagare Rolf Hillgrens uttalande i div. tidningar, främst Svenska Dagbladet och Aftonbladet.

“När man säger våldtäkt tänker man mest på riktiga ruggiga våldtäkter. Men tar man en man och en kvinna som känner varandra och kvinnan säger att hon inte har lust i dag, men mannen kör ändå. Visst är det oschysst, men kanske inte värt två års fängelse. Det liknar mer en ordningsförseelse.”

Dessutom förtydligat med att han verkligen menar alla våldtäkter där våld inte förekommer. Man kan säga att jag nu efter en vecka lugnat mig så mycket att jag orkar kommentera händelsen. Alltså, jag hade kunnat köpa det han sagt att inte tyckte att det var våldtäkt, och hänvisat till suxuellt utnyttjande eller liknande. Jag hade kunnat köpa att han sa att det är svårt att bevisa. Men en ordningsförseelse? Att säga att det inte överhuvudtaget hör hemma i lagböcker? Det är så nedvärderande, så negligerande, så respektlöst… Så manligt.

Vi  behöver inte dra alla de situationer där våld inte förkommer i en våldtäkt. Vid fylla, i en beroendeposition, vid sjukdom, etc. Allt som idag klassas under hjälplöst tillstånd, närmare bestämt. Dessutom fastslår hans exempel att kvinnan sagt NEJ, JAG VILL INTE. Att ändå ha sex med henne är väl, om något, att tvinga till sig sex mot någons vilja? Om inte ens hennes uttalade nej har någon betydelse, hur kan någon kvinna hoppas på att få sitt fall prövat? Och nej, jag kan verkligen inte tolka det som att Hillgren syftar på ”tjatsex” o.dyl, för min upplevelse av sånt är man tjatar, inte tills ens partner inte gör motstånd, utan tills han/hon ändrar sitt nej till ett ja och helt enkelt ställer upp av fri vilja.

Personlige kopplar jag nästan direkt till det fall i USA för ett par veckor sedan där en man vid namn George Sodini som inte haft sex på ca 20 årgick in på ett gym och sköt ner 12 kvinnor, varav tre dog, eftersom han tyckte att kvinnosläktet som kollektiv bör hållas ansvariga för att ha nekat honom dejter, relationer och främst sex. Främst tänker jag på de kommentarer som dök upp på diverse forum efteråt.
Det är egentligen här i som kärnan i våldtäksproblematiken ligger. Av någon outgrundlig anledning verkar det finnas gott om män, inte bara i manlighetens mecka Amerika, utan även här i Sverige, som helt enkelt tycker att det är en manlig rättiget att få ligga då och då, och att kvinnor borde veta bättre än att inte släppa till. Att vissa tycker att några döda kvinnor då och då är priset som kvinnor som kollektiv får betala för att de utnyttjar män och inte ger dem det sex de har rätt till… Nej, jag finner inte ord.

Det fortfarande till viss del rådande (om än uppluckrade) uppdelningen av kvinnor i facken hora/madonna problematiserar ytterligare. Fina flickor (”madonnor”) ska ju naturligtvis inte släppa till så lätt, och vara tjusiga nog att dölja sin sexlust bakom rodnande kinder och viskningar om ”nej, inte här…” Att trugas och tjata blir en del av det förväntade spelet innan man kan hoppa i säng, och den dagen kvinnar menar allvar och inte vill på riktigt går det blint förbi.
Horor kan överhuvudtaget inte bli våldtagna, då de ju uppenbarligen har sex med vem som helst för vad som helst. Har man bjudit ut sig själv en gång kan man ju inte helt plötsligt säga nej och ta tillbaka erbjudandet! Det kunde vi f.ö. nyligen se exempel på hos Katrin Zytomierska som påstod att Marie Plosjö inte kan ha blivit våldtagen eftersom hon är en, jag citerar, ”översexuell hynda”. Näe, om man har haft sex med en kille och alla hans vänner en eller till och med massa gånger, då kan man ju inte säga nej helt plötsligt! Vadå vill inte, det är klart du vill, du är ju en liten hora och alla vet att horor alltid vill med alla. Resonemang slut. Nu knullar vi.

Speciellt då om mannen råkar vara lite extra kåt, eller vilja lite extra mycket, då kan ju kvinnan helt enkelt bara lägga av och sluta spela svårfångad. Sluta neka honom sexet som han har rätt i. Naturligtvis blir kvinnans förpliktelser större i en relation också. Hallå, om du väl har lindat en man runt lillfingret och fått honom att ge upp alla andra frestelser så är det väl knappast rättvist att låsa honom i ett celibat och inte släppa till! Du får väl vara lite schysst, så slipper han vara oschysst. Logik!

Så grundbulten är helt enkelt att män anses ha lite större rätt till kvinnors kroppar än de själva. Fortfarande, i detta årtusende. Och kvinnor har fortfarande inte tillräckliga utrymmen för att leva ut sin sexualitet, annat än i de ovan beskrivna, om än något uppluckrade, facken.

Och så en sista reflektion: varför fortsätter och fortsätter vi bedöma våldtäkter efter hur offret agerar? I vilket annat brottsmål som helst så är väl utgångspunkten vad gärningsmannen gjort? I ett misshandelsfall, frågar vi om offret gjorde motstånd, slog tillbaka, eller sa nej? Om han eller hon grät efteråt, om personen ifråga gill till polisen direkt? Självklart problematiseras det av att sex, till skillnad från misshandel, är något som de flesta ibland vill ägna sig åt, det förstår väl jag med Men ändå. När ska vi börja ifrågasätta, inte offren efter deras motstånd, utan gärningsmännen utifrån vilka rättigheter de tog sig, och på vilka grunder de ansåg sig kunna agera som de gjorde.

I den situation som Rolf Hillgren beskriver, vilken är mest relevant: Varför kvinnan inte gjorde motstånd, eller varför mannens inte tyckte att han behövde respektera hennes uttryckta vilja?

Snälla förklara…

Varför faktumet att vissa människor fantiserar om och/eller ritar/animerar våldtäktssekvenser är en kränkning av min mänskliga rättigheter som kvinna.

Bara faktumet att kvinnor och barn (TÄNK PÅ BARNEN) verkar ha utrustats med ett extra set av rättigheter, utöver de vanliga mänskliga, som helt och hållet är till för att skydda oss mot PORR och SEX och allt som kan tänkas vara syndigt och skamligt gör mig så förbannat trött. Är det inte på tiden att vi fattar att om vi kämpar för jämställdhet bör vi utgå från att män och kvinnor är lika, inte från att kvinnor är heliga små madonnor som ska sitta på glasbergstroner hela livet. När gick vi från att kämpa för kvinnors frigörelse och jämlikhet till att kämpa för beskydd av kvinnor från allt som inte passar fina flickor?

Jag orkar inte ens skriva mer, för det känns så tröttsamt och självklart.

Ibland…

Ibland hatar jag att inte bo i Japan längre.

Fattigbarnssommar

Under den senaste veckan har jag läst både en och två gånger om det här med barn som kommer från fattiga familjer och hur hemskt det är för dem nu att komma tillbaka till skolan och tvingas berätta om ett sommarlov där man varken varit utomlands eller på landet.

Av en slump hittade mamma en dagbok jag skrev i tredje klass nu när hon skulle flytta. Första inlägget börjar såhär: ”Jag har inte haft någon rolig sommar, för min pappa har varit sjuk. Han har legat på sjukhus.” Sen gick han och dog några månader senare, i januari.

Efter den vintern började vi åka utomlands varje sommar, fram tills jag fyllde 15. Det hade vi faktiskt aldrig gjort innan i min familj.  Märkligt nog kände jag mig inte så mycket rikare eller lyckligare för det.

Alive AND kicking!

Ja, jag lever fortfarande. De senaste veckorna har jag inte alls känt för att blogga. Har fortfarande inte hittat något jobb, lönen i slutet av månaden kommer gå åt på en dag pga allt jag måste betala, och till råga på allt skulle jag inte få jobba mer än några dagar nu i augusti, vilket skulle göra septemberlönen om möjligt ännu mindre än den som dimper ner om tio dagar. Eftersom jag inte heller har några pengar kvar kan jag inte umgås med folk, och orkar liksom inte ta några som helst initiativ heller… Känns så himla jobbigt att mejla/ringa någon och fråga om de har lust att göra något, så länge det är gratis och/eller de bjuder mig… Har slutat se på anime igen för att jag inte har tid och lust, och allt känns liksom lite hopplöst. Visst, Stan har ju råd att betala för oss båda, men det är ju inte så det ska vara…

Men! Igår fick jag veta att min chef fixade så att jag får jobba både nästa och nästnästa vecka, plus att jag sedan tidigare ska vikariera för honom tre veckor i september, så helt plötsligt har jag jobb i fem veckor framåt och allt känns plötsligt så mycket bättre! Jag kommer kunna börja betala tillbaka på min skuld till mamma igen, kunna börja betala min hyra, kanske köpa något till mig själv för en gångs skull och lite annat smått och gott.

Dessutom trivs jag faktiskt på jobbet just nu. Okej, det är rätt enformigt och inte direkt vad jag vill göra resten av livet, men de som jobbar där är roliga, och dessutom har min chef sagt typ tre gånger de senaste veckorna att han gillar mig och att jag jobbar bra! Hallå, det är redan två fler än de antal gånger jag fick höra sånt under min tid på ICA! Så det känns jättebra det med. Nu när jag fått lite mer energi ska jag försöka återuppta japanskan igen, känner redan att jag rostat sönder med en hel månad utan plugg. Men nu ska det bli ändring! Tänkte börja plugga på tåget till och från jobbet, det är två timmar ungefär. Börja kolla på lite anime igen, och så klart serierna jag börjat på. Anime ÄR ju faktiskt ”typ” japanskaplugg det med…

Sedan igår så funkar också min telefon igen, så alla som har kvar mitt gamla nummer är mer än välkomna att höra av sig för att hitta på något!

Så himla skönt att saker och ting börjar gå lite bättre igen!

Grupptryck?

Hemma igen efter N-next. Hela kroppen känns mörbultat efter en veckas sovande på hårda tunna gympamadrasser.

En spontan reflektion som uppkom pga vissa händelser under träffen… När man gick på mellan-/högstadiet, så fick man ju alltid höra om det farliga grupptrycket, eller hur? Man skulle tvingas röka, dricka och ta droger eftersom andra skulle pressa en. So far so good. Men grupptrycket uppmålades ju egentligen helt felaktigt. Min bild av grupptrycket då var ungefär att man skulle stå tio personeri en ring, och alla skulle röka utom en, varefter alla andra skulle kalla den här personen för idiot och pressa den till att röka. Men så har det ju aldrig fungerat!
Min riktiga erfarenhet av grupptryck är istället att du är i en situation där t.ex. alla röker/dricker och det bara antas att du ska röka/dricka också, och du själv också bara går med på det. Inte för att du tvingas av gruppen, utan för att när alla andra gör det känns det naturligt att göra det. Man slutar tänka själv, helt enkelt. Men det här fick man ju knappast höra i skolan, utan man får lista ut själv att det är så det fungerar.

Helgen som gått

Huuu…

Igår hade jag tänkt sova ut, men tji fick jag. Gick istället upp åtta för att åka in till stan och var amd på virknings-workshopen som Sanna anordnade på SF-bokhandeln. Jag kan inte virka för fem öre, men de små amigurumidockor som var anledningen till workshopen var så söta att jag helt enkelt gick dit och lärde mig!
Det var hur trevligt som helst. Fick mig att komma ihåg hur mycket jag tyckte om att sticka förr (och hur bra jag var på det!). Dessutom, alltid trevligt att träffa vänner. Till största delen var det dessutom bara vi två, så Sanna kunde i lugn och ro lära mig göra både rader och cirklar och allt möjligt.

Efteråt skyndade jag mig till Stans jobb, där vi först åt mat. Indiskt, som jag saknat mest av allt när jag var i Japan! Underbart gott. Sedan satt jag och filade på mitt CV hur länge som helst ungefär. Men med lite hjälp från Stan blev det äntligen klart, och dessutom blev det skitsnyggt! Awesome!
Medan jag väntade på att Stan skulle bli klar gick jag runt på söder och lämnade ut CV på olika ställen, och sökte faktiskt nästan tio jobb! HI FIVE!

Efter en kort tur till Skarpnäck så åt vi på kiosken mittemot mitt gamla hus innan vi åkte hem.

Idag åkte jag med mamma och Jocke till Östnora för att hälsa på min faster som fyllde år. Riktigt trevligt at träffa lite släkt igen, även om jag var trött efter att ha varit uppe halva natten.

Sedan har jag suttit hemma och sökt en massa jobb också. Skickat in mitt CV till massa kläd- och skobutiker, hoppas att det ska ge något. Det är ju egentligen i den branschen jag vill arbeta. Visserligen svårt att få heltid där, men jag är inte säker på att ett heltidsjobb passar mig just nu ändå, så det blir nog inga problem.
Sen har de tydligen en tjänst åt mig på mitt gamla jobb, men jag är inte säker på om jag ska ta det. Det är mycket längre att åka nu, och lite jobbigt. Å andra sidan skulle jag kunna ta det jobbet och sen kunna slappna av och bara inrikta mig på att få det jobb jag VILL ha, och sedan sluta där igen när jag hittar något inom detaljhandeln. Hmmm, svårt beslut…

Nästa vecka ska vi ju till Göteborg, och jag har idag förberett för det. Numera betyder inte förbereda att man packar sin väska och går och lägger sig tidigt. Håhåhå, om det vore så väl… Nej, för det första måste jag packa UPP väskan, eftersom mina saker från Japan ligger kvar i den. Suck. Sen missade jag tvätttiden igår, så jag vet inte vad jag ska packa heller. Dessutom måste jag göra hundra andra saker som jag inte brukar, som att diska, städa upp i köket, rensa kylskåpet på saker som kommer att gå ut, slänga sopor och städa upp så att det inte ser ut som skit när vi kommer hem.
Med andra ord gör jag exakt de saker som min mamma alltid gjort när jag bodde hemma, som hon tjatat om att få hjälp med men som jag inte tyckte spelade någon roll… Förut, om diskbänken var smutsig, tja, då var den smutsig. Bid deal. Nu är MIN diskbänk SMUTSIG, och jag vill tvätta den med en gång. Förr kunde jag ju också bara gå ut ur köket och veta att nästa gång jag gick dit så skulle all smuts magiskt ha försvunnit. Nu blir det bara gjort om jag gör det själv, och jag börjar också inse vilket jävla jobb det är. Börjar faktiskt skämmas mer och mer över hur jag betett mig med ordning och så vidare hemma, men jag antar att det är naturligt.

Stan skulle ju kunna hjälpa mig, men han åkte i förväg redan imorse, den jäveln.

Dessutom är det inte som att jag GÖR något av det jag borde (förutom disk och kök, redan klart!), utan istället kollar jag på MTV-programmet ”16 & pregnant”. YAY! Men ärligt, det senaste avsnittet är helt… jag vet inte. Det var en gråtfest. Mest för att det INTE är 16-åringar som typ ”OOPS! Looks like I’ma gonna be a momma!” och inte verkar tänka så mycket mer på vad det innebär. Istället handlar det om föräldrar som väljer att adoptera bort barnet, eftersom de inser att de aldrig kommer att kunna ta hand om det. Och även om det känns som helt rätt beslut så är det helt enkelt hjärtskärande att se.
Bara att tänka sig en förlossningssituation där barnet föds och föräldrarna inte ler och vill hålla det, utan gråter, trycker ansiktena i sängen och desperat viskar till varandra att de kommer klara det, att de gör de bästa för sitt barn, att de måste vara starka… Gud, jag förstår inte hur de klarar det.

Men snart snart måste jag oundvikligen ta tag i det som måste göras. Tills dess ska jag fortsätta njuta av att skjuta upp det!

Shoebox

Lovade ju bilder på hylllan! Nu blir det ännu lite senare, men strunt samma, eller hur? Jag är alltså så himla glad och stolt över vad jag lyckats knåpa ihop. Helt klart är det inte, har inte så många par skor och väskor att jag kan fylla upp allt platser. Så länge ställde jag in några figurer som ändå nästan måste visas upp de med, och så får vi väl hoppas att jag fyller igen de där facken nån gång. Det ska nog inte bli några problem, om jag känner mig själv rätt.

Själva hyllan är en stor Expedit från IKEA, som är utrustad med spotlights. Tyvärr var det så mört i hallen att jag inte kunde ta så bra bilder, och dessutom så smalt att jag fick pressa kameran mot väggen, vilket gjorde det svårt att sikta. På den nedre raden blev bilderna så dåliga att jag inte ens lägger upp dem. Men en liten uppfattning får ni i alla fall! Dessutom står såklart allt det bästa högst upp där det syns!

De första fyra sektionerna då! Hyllan är egentligen sjukt mycket mörkare, nästan svart, men det blev ju med blixt nu och så.
Från övre raden till vänster är det första mina nästan-favoritskor från ebay. Sedan telefonväskan, den känner ni nog igen. I nedre vänstra har vi två extra figures av Rei och Asuka från Evangelion. Det är en typ av figurer som är vanliga i t.ex. UFO-catchers. Jag är superglad att jag lyckades hitta båda två!  Sist mina finfina gympaskor som jag fick av mamma och Jocke när de besökte mig i Japan.

I mitten har vi ovanifrån min fantastiska hatt från Accessorize, fy vad jag älskar den! Det enda som är fel med den är att den är så fin att jag sällan använder den. Fick jag välja hade jag den varje dag… I mitten ett annat ebay-par med skor och sedan Clayz tolkningar av både Izumi Konata och Hiiragi Kagami, båda från Lucky Star. Också ett par av mina absoluta favoritfigurer.

Ugh, ber om ursäkt för denna bild. Märkte inte tummen i hörnet innan jag både laddad över och förminskat den och nu orkar jag bara inte ta om…

Här blir det mer favoriter! Först har vi Gift Yoko, som är något av kronan i min figursamling. Är överlycklig att jag lyckades lägga händerna på henne innan jag åkte hem. Ska visa upp henne tydligare någon dag! Bredvid henne står mina fantastiska nitskor som jag dör lite av när jag ser på dem. Sedan ett par svarta pumps av Viktor & Rolf för H&M. Dessa var jag bara tvungen att norpa när de fanns i min storlek. Vad som inte syns på bilden är att klacken är formad som eett hjärta, så om man går i t.ex. snö med dem blir det små hjärtspår. Hur gulligt som helst! Sist ännu en figur, den här gången Katsuragi Misato, också hon från Evengelion. Har lite Evangelion-dille nu eftersom jag nyligen såg om serien.

Sedanför är det mer skor, ett par väskor och massa tomma luckor, så idag struntar vi det. Totalt har hyllan 25 fack, och så småningom ska det bara bli väskor och skor i den, och det ska bli det första man ser när man kommer i lägenheten. Stan tycker att det är överdrivet, men jag tycker att det är precis vad jag drömt om! Äntligen slipper jag gömma undan mina skor i någon undanskymd garderob utan får visa upp dem och låta dem få det rampljus de förtjänar. Fint fint fint!

Going by train?

Såhär sent har jag nog inte varit uppe på väldigt väldigt länge… Har suttit och stressat över ett ton saker. Jag och Stan ska till England den 5e augusti och gå på Big Chill, där Stans absoluta favoritband ska ha en reunionspelning en enda gång. Så idag har vi köpt flyg som var sjukt dyrt och sen skulle jag då försöka boka tågbiljetter från London till Great Malvern där festivalen ligger. Vilket visade sig vara OMÖJLIGT.
För det första vet jag ju ingenting om Englands tågnät och hur det funkar. Vet inte vad de olika biljettnamnen (nästan tio olika) innebär, ingenting om sträckor eller var Great Malvern ens ligger! Jag trodde det låg långt upp i norr, men det ligger tydligen nästan rakt västerut från London. Som om inte det vore nog så pågår tydligen en stor reparation på just den tåglinjen vi ska åka, under just de dagarna. Så i slutändan blev jag så förvirrad att jag inte ens bokade någon biljett!
Till råga på allt upptäckte jag också att bussarna från Great Malvern till festivalområdet inte börjar gå förrän dagen efter vi kommer dit, vilket betyder att vi förmodligen får spendera en natt på stationen i Great Malvers. Looking forward to it!

Stan ska kontakta några brittiska vänner och be om hjälp. Jag fattar verkligen ingenting. Får panik också, eftersom det känns som att vi är så sent ute och som att det kommer kosta mycket mer än vi har råd med. Jag kommer i princip ha noll kronor kvar efter den här resan. Som tur är kan jag leva på Stans pengar (typ), och han är skyldig mig några hundra sedan tidigare, så det passar jag på att casha in. Yay!

Men det känns i alla fall skönt att vi äntligen bestämt oss. Speciellt jag har velat fram och tillbaka, har jag råd eller inte. Men jag lovade Stan i typ februari att vi skulle gå och jag har peppat, så nu är det bara att bestämma sig och så kör vi på. Ska bli jättespännande att gå på festival igen och i ett annat land dessutom. Dessutom skönt att jag bara ska ta med mig typ två par trosor och inget mer, till skillnad från förra Arvika då det väl var två eller tre par skor, och två fulla sminkneccessärer. Peppen peppen!

I arla morgonstund

Imorse hade jag en av mina värsta morgonar någonsin. Det började med att jag vaknade med ett ryck och kollade på klockan, som var 28. Vilket är exakt den tiden då jag måste gå ut genom dörren för att hinna till pendeln. Panik, med andr ord. Flög ut ur sängen, slängde på mig kläderna och lyckades vara utanför dörren och påväg ner 32. Vilket är en intressant tidpunkt, eftersom jag observerat att om man springer så tar det tre minuter att komma till pendeln (lite drygt) och tänkt att 32 alltså borde vara den absolut sista minuten för mig att kunna hinna på. Nu blir det med andra ord upp till bevis.
Sagt och gjort, jag börjar springa som en galning direkt utanför porten. Kutar allt vad jag har, och när jag kommer fram till pendeln är hon 35 precis innan jag springer ner i tunneln. Kommer fram till ingången och… den är täckt med galler?! Det går inte att komma in! Tar upp mobilen igen. Kollar noggrannare på klockan.
Den är 36. 03.36. Jag har gått till tunnelbanan tre timmar för tidigt.

Lunkar hem och lägger mig i sängen igen. När klockan ringer vid sex är jag mer än död. Mycket mer. Kommer ändå iväg till tåget i god tid, till skillnad från tidigare. Tänker att jag ska byta tåg i Älvsjö, för att kunna sova extra länge. Kliver av och står kvar på perrongen och väntar på tåget mot Märsta. Det går några minuter, och jag tänker att det borde komma upp info om tåget nån gång, det borde ju vara här om två minuter ungefär.
I samma stund som jag tänker det ser jag tåget köra in. På andra perrongen. Springer allt jag har, och när jag kommer ner för trappan så möts jag av stängda dörrar och att tåget sakta puffar iväg. Blev helt ärligt så jävla förbannad just då. Skrek nästan rakt ut av ilska. Fick vänta en kvart på nästa tåg, och på grund av ljudnivån och stressen inför att komma försent lyckades jag inte somna förrän efter Karlberg. Sen fick jag springa hela vägen från stationen till jobbet, vilket är ungefär 1,5-2km.

Fy fan för sådana morgonar. Ändå kan jag inte låta bli att garva åt hela grejen.

På grund av det här så var jag såklart helt slut när jag kom hem och gick och la mig direkt för en timmes tupplur. Och på grund av det blir det inte heller några bilder på min nymöblerade skohylla, det orkar jag helt enkelt inte. Kommer imorgon istället! Men det blev fruktansvärt snyggt, det kan jag lova.